- Jag kan inte förstå att det växte till en riksangelägenhet, det som länge bara var struntsaker. Det har blivit en överexponering som är svårförståelig.
Det sa DN-journalisten Maciej Zaremba när han var med och gav sin syn på ”Sanningarna om Vojakkala” vid en debatt arrangerad av Publicistklubbens sektion i Norrbotten.
- – -
Zaremba ägnade tre månader åt att läsa, lyssna, fråga och fundera över händelserna i tornedalsbyn Vojakkala – där konflikterna kulminerade med att äldste sonen i familjen Grönfors högg en yxa i huvudet på grannen Esa Rano.
Särskilt funderade Zaremba på varför medierna gett en så ensidig bild av frågor som är känsliga, komplicerade och dunkla. Hur, undrade han, kom det sig att den här familjen blev utmålad som hela Sveriges terrorfamilj? Varför berättar man bara om familjen som ett gäng kriminella? Och om det som hänt är så ovanligt – varför har man inte försökt förstå varför?
Hans förklaring är att det i medierna har förekommit ett enormt stort inslag av recycling – och att mycket av rapporteringen kommer tillbaka till det som stått i lokaltidningen HaparandaBladet.
- Den svåraste uppgift vi haft att hantera de senaste 20 åren. Pressetiskt har det varit extremt svåra förhållanden, sa HaparandaBladets ansvarige utgivare Örjan Pekka, som erkände att han reagerade starkt på Zarembas artikel i DN.
Det gjorde också Nicke Nordmark på SVTs Uppdrag granskning i Luleå. Han sa:
- Dina läsare har inte följt rapporteringen i lokaltidningarna. Vad tror du de får för bild av din artikel? De måste tro att det är sanningen. Jag har dessutom problem med formen, eftersom din artikel hade vinjetten Debatt.
Zaremba svarade:
- Det har säkert skrivits 150 artiklar som säger en och samma sak och så skriver jag en med en annan syn – och då är det problematiskt! Min artikel är medvetet obalanserad. Det får man acceptera. Jag har skrivit en artikel som visar en annan sida av saken. När jag säger att jag har varit medvetet obalanserad innebär det att jag varit medveten om att det inte går att vara exakt balanserad. Jag skrev mot en etablerad bild – som är lögnaktig. Det har varit 20 års bevakning och alla har sjungit i samma kör. Jag säger inte att det jag beskrivit är hela sanningen, men man måste höra bägge sidor. Jag är den ende som har hört bägge sidor. Debattvinjetten fanns med för att markera att det var en motbild – med personligt perspektiv. Det blir ett budskap till läsarna: Varsågoda. Tänk själva.
Journalisteleven Peter Olofsson frågade varför inte HaparandaBladet hade försökt att få fram någon motbild.
- Vi har försökt få kontakt. Jag pratade med Hilkka (Grönfors) nu senast i augusti. Men tyvärr. De håller sig borta, svarade Pekka.
Samma problem upplevde Uppdrag granskning.
- Jag fick bra kontakt med Hilkka på telefon, men hon ställde mer och mer krav. Till sist var det att vi skulle ta ställning i konflikten och det kunde vi naturligtvis inte acceptera, sa reportern Hasse Johansson.
Zaremba försäkrade att han inte lovat familjen någonting. Han har bara bemödat sig att förstå – hur det är att leva som romer i Sverige, hur familjen utsattes för ekonomisk bojkott i byn, hur det är att ha den utvecklingsstörning som äldste sonen har. Han ville också ta fram grannens kriminella förflutna och vapeninnehav.
- Om man inte vet allt kommer det att avgöra hur man uppfattar historien, menade han och sa om bevakningen i allmänhet:
- Den massmediala skevheten beror på en massa beslut som man inte fattar, utan ”bara blir”.
Fotnot: För mordförsöket på Esa Rano dömdes äldsta sonen i familjen Grönfors till åtta års fängelse. Pappan och en bror dömdes till sex års fängelse för medhjälp till försök till m
