• Publicistklubben

Stipendierapport Karin Tufvesson: Språkkurs i italienska i Siena

”Mi chiamo Karin” e l´arte d´esplorare anche in italiano.

( På svenska: Jag heter Karin och konsten att utforska, även på italienska)

En kort stipendierapport om två veckors språkkurs i italienska i Siena, Toscana, senhösten 2009 av Karin Tufvesson, frilansjournalist i Göteborg.

Jag har fyllt 51 år när jag slår mig ner i testrummet på Società Dante Aligihieri måndag förmiddag den 26 oktober 2009.

Det har gått 33 år sedan jag senast gick en kurs i italienska, då en termin på komvux efter att ha väckt lusten med latin i gymnasiet, humanistisk linje, halvklassisk inriktning.

Jag ska fylla i testformulär och konversera med en yngre, italiensk man för att slå fast exakt hur stora språkliga luckor jag är här för att fylla.

Hur jag bär mig åt vet jag inte, men på något vis lyckas jag kravla mig över det totala nybörjarstrecket och hamnar i gruppen ett snäpp ovanför.

Någon timme senare träffar jag min klass, två amerikaner, en holländska och jag, som ska parlare italiano con Laura Cappelli, som den fenomenala läraren heter, i två veckor framöver.

Varje förmiddag och en och annan eftermiddag och kväll är det här jag sitter eller står för att återerövra ett språk jag aldrig ägt.

Jag böjer verb, berättar och fylls på med oändligt många helt nya ord, lagar en fyrarätters gourmetmeny i skolans kök, halvskrattar åt italiensk komedi, textad på italienska i biblioteket och guidas runt i staden och på museet Santa Maria della Scala av Siena-infödde Andrea, alltid på italienska.

Jag gör läxor och utflykter, leker både turist och italienska.

Jag har sökt och fått ett stipendium för att gradvis närma mig den italienska visdomen i form av Slow food och Città Slow, det långsamma, njutningsfyllda livet.

En bättre italienska – framför allt i tal – ska gradvis hjälpa mig att närma mig vanligt, kunnigt folk och lära mig mer är tanken.

Mitt i processen, där i Toscana, slås jag av hur både ansträngande och givande det är att utmana sig själv.

På plats i Sienas historiska centrum, tio minuters gångväg från Piazza del Campo, i det renoverade gamla huset med otaliga gångar och prång är hela jag i lärande.

Dygnet runt talar min hjärna italienska med mig. Den drömmer på italienska och arbetar långsamt men ihärdigt när jag morgon och kväll ska möta min familj – det vill säga en dam i 60 – 70-årsåldern – som enbart pratar just italienska.

Människor från hela världen, i alla åldrar, försöker lära känna varandra på kaffebaren runt hörnet när det vankas rast – på italienska, mer eller mindre begripligt.

När jag dagligen vandrar genom den medeltida staden, mellan skolan och busstationen, väller både språket och intrycken emot mig.

Jag promenerar i flera timmar varje dag.

Jag väljer nya vägar och utvidgar mitt territorium, steg för steg – både språkligt och bokstavligt, geografiskt och idémässigt.

En morgon möter jag ett engelskspråkigt par som undrar ” Are You lost?” när jag kommer spankulerande med en hopvikt karta i ena handen.

När han förstår att kartan och jag bara är på ännu ett litet äventyr säger han något jag numera lagrat i minnesbanken:

”Ah, You are exploring……..”. Precis så var och är det.

Jag utforskar och utforskade. Att det verkligen är en livsnödvändighet för just mig inser jag hemma i arbetsrummet, där intyget från språkkursen numera sitter prydligt placerat i en minnespärm.

Att vara nyfiken är en tillgång – som journalist och som människa.

Att få förmånen att utforska så mycket som möjligt av det jag är nyfiken på är både jobbigt och alldeles underbart.

Att utforska är att leva.

I dag talar jag litet bättre italienska än tidigare.

Jag förstår bra mycket mer och är ännu mer nyfiken än innan jag klev innanför dörrarna på Via Tommaso Pendola i Siena första gången.

Jag återvänder gärna – både dit och till Italien i allmänhet – för att möta italienskt landskap, män, kvinnor, mat och ungdomar på deras eget språk.

Men framför allt vill jag fortsätta utforska oavsett var och i vilken ålder jag befinner mig.

Arrivederci hälsar Karin Tufvesson, i Göteborg, den 30 december 2009.

karin.tufvesson@telia.com

Om Publicistklubben

PK:s viktigaste uppgifter är två: Att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten och att främja debatt. Båda är lika viktiga. Du behöver PK, eftersom du och tusentals PK-medlemmar i hela landet skapar en konkret arena för det offentliga samtalet i Sverige. PK är en av de viktigaste platserna för det publicistiska samtalet.

Läs mer om oss

Bli medlem

Publicistklubben har nyligen fördelat drygt två miljoner kronor i stipendier. Vill du i framtiden vara med och dela på dessa behöver du vara medlem.

Bli medlem