Med Videocracy vill Gandini visa hur verkligheten känns

Av: Marianne Westin 12 februari 2010

– Jag tycker om friheten som filmare, att inte behöva vara objektiv alls. Jag vill visa verkligheten. Inte som den är, utan som den känns.

Det berättade Erik Gandini när han vid ett PK-arrangemang i Luleå diskuterade sin uppmärksammade dokumentärfilm Videocracy.

Patrik Boström, kulturredaktör på NSD, började utfrågningen med att fundera över hur det starkt kulturella Italien kunnat få dagens extremt kommersiella TV-utbud, hur landet kunnat gå ”från Puccini till Berlusconi”.

Gandini menade att det har skett i små steg och att många italienare upplever obehag.

– De säger: ”När filmen är slut är vi kvar i det här”. Italien är ett delat land just nu.

I en ”videokrati” har bilden makten över samhället. I Italien är det extremt tydligt eftersom premiärminister Silvio Berlusconi också äger de stora TV-kanalerna – i ett land där 80 procent av befolkningen har just TV som sin främsta informationskälla.

Allt anpassat till makten

Berlusconi har under 30 år blivit så mäktig att hela systemet har anpassat sig.

– Det är en skrämmande insikt. Allt är funktionellt. Berlusconi tjänar pengar på allt. Makten är så starkt koncentrerad hos honom. Det finns ett allmänt tillstånd av rädsla.

I den världen lyckades Gandini ändå komma in för att berätta sin historia. Han fick full tillgång till Berlusconis kampanjfilmer och närmast aningslöst öppet berättade folk om drömmar, visioner och affärsidéer.

– Det blir en krock mellan svensk dokumentärfilm och italiensk TV. Italienska män med makt pratar, men lyssnar inte. Ger man män med makt utrymme begår de självmord, filmiskt.

Sanktionerat uppifrån

Drömmen om att bli TV-kändis och rik framstår som enfaldig, men den omfattar många italienare.

– Det är som att alla går med på ett kollektivt ”spela-dum-projekt”, medgav Gandini, som också har myntat uttrycket ”banalitetens ondska”.

– Allt är sanktionerat uppifrån, kvinnosynen, budskapet att vi ska ha kul… Det finns såna tendenser i Sverige också. Den kulturen brukar lansera sig med att ”Vi har kul”. Fråga Bert Karlsson! Han har skaffat sig immunitet efter tiden med Ny demokrati, för han är rolig. Den kulturen ”ger folk vad de vill ha”. Men tänk om den kulturen är farlig, om den har en ondskefull sida man inte kan blunda för?

Egoismens ideologi

Gandini ser Berlusconismen som en ideologi.

– Man ska ha roligt och tänka på sig själv. Men ingenting är mer egoistiskt än att bli känd. Det är egoismens ideologi.

Berlusconismen växte fram i en tung tid i Italien, fylld av terrorism och oro, en tid kallad ”blyåren”. En ny sorts TV-program ville ge arbetarna förströelse och Berlusconi såg en kommersiell potential som han utnyttjade maximalt.

Han åstadkom en kulturrevolution genom att erbjuda någonting som var bättre och roligare än det tunga vardagslivet.

Kan starta ny revolution

Gandini tror ändå att det funnits något slumpartat i utvecklingen, ”annars har det nåt att göra med italienarna”, och han tror också på en förändring.

– Den största TV-kanalen är nu Youtube och den bemästrar ”dom” inte. Ingen människa är för liten för att göra sin röst hörd. Det stärker mig att det går att plocka fram de motsatta känslorna, sa Gandini och avslutade, medvetet pretentiöst:

– Jag vill gärna tro att min film, och andra små marginella företeelser, kanske blir starten på en ny revolution.

Fotnot: Visningen och diskussionen om Videocracy den 11 februari arrangerades av PK-sektionen i Norrbotten tillsammans med Folkets Bio och Italienska kulturföreningen i Luleå.

HANS OLOV OHLSON